”Skolpolitiker, ni för fram fel lösningar för oss elever”

Nu börjar min sista termin på gymnasiet. Det har varit en hård tid med mycket stress och press och nu när jag verkligen borde se ljuset i tunneln, är det mörkare än någonsin.

Jag kämpar hårt med mina studier, är både ambitiös och ansvarstagande vilket har resulterat i höga betyg. Trots detta riskerar mitt betyg i matematik att sätta käppar i hjulet och göra att jag faktiskt inte kommer kunna ta studenten till sommaren 2016. Det gör mig oerhört frustrerad och ledsen att min framtid hänger på ett betyg som min lärare ska sätta efter att jag har gjort en nationell prövning i ämnet. Ett ämne som jag, och många med mig, har väldigt svårt för.

Utan hjälp i matematik är vi chanslösa. Och tro mig, jag tror verkligen inte att vissa bara föds med det där berömda sifferhuvudet, utan jag vet att ju mer jag tränar desto bättre blir jag. Problemet är att vissa gånger behövs det hjälp för att komma vidare, något som det inte finns tid till på gymnasiets matematiklektioner.

Här sitter jag tillsammans med mina 29 klasskamrater, får en snabb genomgång och blir sedan uppmanad att vara tyst och räkna. När vi 30 elever sedan sitter med varsin hand i luften för att få svar på våra frågor, räcker inte tiden till för vår lärare att tillgodose alla elevers individuella behov.

Utan möjlighet till hjälp i skolan blir matematikstöd en fråga om hur mycket dina föräldrar kan förklara, hjälpa och stötta dig. Vare sig det handlar om att de själva förklara eller betala för att någon annan gör det. Det betyder att ju högre utbildning och ju mer pengar på kontot dina föräldrar har, desto större chans har du som elev att klara av matematiken i skolan.

Det ska inte behöva vara så. Ett ämne i gymnasiet ska inte behöva vara en klassfråga. En grundläggande förutsättning för att vi gymnasieelever ska klara oss genom skolan bokstaveras stöd. Men så länge ni politiker fokuserar på att bedöma våra insatser istället för att inse vad som verkligen behövs kommer vi elever fortsätta att må och prestera dåligt.

Vid det här laget kanske du tänker att vi elever har valt att gå på gymnasiet frivilligt och snart är vuxna och att det faktiskt är så det fungerar i den riktiga världen. Men är det verkligen så i vuxenvärlden att arbetsgivaren bedömer ens presentationer utifrån en mall som samhället har utarbetat och sparkar en med omedelbar verkan om arbetstagaren inte lever upp till kraven? Fokuserar man istället inte då på vilken form av stöd arbetstagaren behöver för att kunna utföra sina uppgifter?

Ni har omarbetat betygssystemet, infört betyg i lägre åldrar och infört fler nationella prov som ska revolutionera oss elever och få våra usla Pisa-resultat att skjuta i höjden. Nu kliar ni er i skallen och undrar varför det inte fungerar – jo, för att ni fokuserar på hur vi elever ska bedömas istället för att se till att vi får stöd i de ämnen vi faktiskt har svårt för. Hur mycket sämre Pisa-resultat ska behövas för att ni ska inse vad som behöver göras?

När vår specialpedagog slutade i höstas och därmed all möjlighet till stöd utanför klassrummet försvann fick vi nog. Min klasskamrat skrev då ett medborgarförslag till Skarpnäcks stadsdelsförvaltning i Stockholm där hon förklarade att om vi inte får stöd i matematik snarast riskerar vi att inte klara studenten. Lösningen blev att den ideella föreningen Mattecentrum nu öppnar på vår gymnasieskola.

Så till er politiker som bestämmer över skolan – sluta fokusera på hur ni ska bedöma oss i olika ämnen och börja analysera vilken typ av stöd vi behöver för att nå upp till kraven.

• Hur ska lärare kunna tillgodose elevers individuella behov av hjälp?
• Om hjälpen inte kan ske på lektionstid på grund av lärares arbetsbörda och tidsbrist, var ska vi elever då vända oss för stöd i ämnen vi har svårt för?

Och till alla er elever som liksom vi inte får den hjälp ni behöver – ta saken i egna händer. För det finns i dagsläget ingen annan som kommer göra det åt er.

Victoria Ahlström, elev i årskurs tre på Kärrtorps gymnasium